En del personer ser man inte utan man ser bara deras yrke. Det är så Renée Michel vill ha det, hon är portvakt i en förnäm fastighet i Paris finare kvarter. Genom sitt yrke så vet hon en hel del om de boende i huset medan de boende enbart ser Renée som en oansenlig kvinna på 50 år. Renée anstränger sig i mötena med de boende att inte råka försäga sig och visa att hon har stora kunskaper inom litteratur, konst, musik och filosofi. I huset bor tolvåriga Paloma Josse med sin familj, familjen förstår henne inte och har inte lyckats inse hur begåvad hon är. Hela livet har hon spelat dummare än hon är för att passa in. I ett möte med Renée så börjar Paloma misstänka att det finns en annan sida av portvakten.
Det här är en bok som man antingen faller för helt eller tycker att den är konstig med alla filosofiska funderingar och hur olika kulturyttringar blandas in. Jag föll helt för den här boken. Språket är lätt och Renée är en härlig person. De olika personerna i huset skildras på ett sätt som gör att det verkligen känns som om de står framför en. Renée och Palomas liv och hur Kakuro Ozu väver ihop allt är skickligt uttänkt. Slutet förvånade mig vilket är positivt även om jag inte gillade det.
Läsvärd. En bok som fick mig att tänka till och dra på munnen ibland.