Vera Bergström har fått ta jobb som lärarassistent i Järpen efter att Jämtlandspostens lokalredaktion lagts ner. Tanken Vera först hade var att hon skulle klara sig som frilans men jobben kom aldrig. Veras förra chefredaktör hör av sig oväntat för att fråga om Vera kan åka till Kall och göra ett reportage om hur mordet påverkar bygden. Vera beslutar sig för att tacka ja och kan sedan inte släppa mordet.
Att jag läste ut den här boken får beskrivas som ett mirakel för nej den är verkligen inte bra. Allt ska beskrivas till vansinnets rand och Vera ägnar livet åt att sörja sitt ex, att hon aldrig fick några barn och förfäras över hur stockholmare serveras allt på silverfat men är för korkade för att inse det. Om man tar bort allt meningslöst lull så gissar jag att boken skulle vara 50 sidor istället för 344. Jag bjuder på ett smakprov:
" Ute såg allt ut som i en turistbroschyr. Klarblå himmel, klickar av gul färg i björkarnas lövkronor, vyer som kråmade sig. Jag hatade det. Så blev det när september gav efter för det som sommaren oftast klarade av att hålla emot"
(S18)
Inget kan få mig att läsa någon mer bok om Vera, undantaget är om någon ger mig en bunt sedlar då skulle jag överväga det.
Inte läsvärd. Om man uppskattar beskrivningar av allt och gillar tråkiga mordberättelser så är det här rätt bok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar