Sibirisk uppfostran: om kriminell heder, klankrig & tatueringar av Nicolai Lilin

1981 föds Nicolai Lilin i Transnistrien, ett område mellan Moldavien och Ukraina. Under 1930-talet så var det i Transnistrien som brottslingar som utvisades från Sibirien bosatte sig. Nicolai lever i Bender omgiven av kriminella som lever efter sina egna regler, URKA-kulturen. Han växer upp i en miljö med vapen och där varje tatuering symboliserar någon händelse/betydelse i personens liv. Under uppväxten handlar det om att lära sig att hantera en kniv, tilltala kriminella på ett korrekt sätt och hitta sin plats i nätverket.

Den här boken handlar om Nicolais uppväxt och vad det innebar att växa upp i en värld med våld och heder. Det förekommer en hel del våld i boken och beskrivningar av hur personer blir misshandlade. Det i sig är inte så chockerande men sättet det är skrivet på påverkade mig mer. Som läsare blir det så tydligt att det för Nicolai inte var någon stor sak att knivhugga en person, det var helt enkelt en del i hans liv. Boken i sig är inte känslokall utan beskrivningar av våldet är sakligt på ett sätt som någon annan skulle beskriva något vardagligt i sitt liv och det gör det hela otäckt. Det är inte bara våld i boken utan även respekt för "udda människor", gemenskap och ansvar.

Läsvärd. En skildring av en uppväxt i ett kriminellt nätverk.
Sibirisk uppfostran finns på Adlibris och Bokus

Bortslösad tid

Livet varar en bestämd tid och då är det alltid tragiskt när man slösat bort en tid på att läsa något dåligt. Tiden jag har slösat bort kan jag inte få tillbaka men jag kan alltid avråda andra för att läsa vissa böcker.
Idag avråder jag det starkaste från att läsa Ränderna går aldrig ur... av André Roslund. Jag läste boken i tron att det skulle handla om hur André lyckas skapa ett vanligt liv efter att ha tillbringat en lång tid i fängelse. Det var nog runt 20 sidor i boken som handlar om hans liv efter fängelset. En kort beskrivning av boken i punktform:

• Köper prostituerade
• Super
• Köper prostituerade
• Begår ekonomisk brottslighet
• Köper prostituerade och super
• Är delaktig i ett mord
• Blir dömd till ett långt fängelsestraff
• Gnäller om att han blir dömd till ett långt fängelsestraff
• Hotar lite medfångar med att avslöja vad de är dömda för
• Kommer ut från fängelset

Med tanke på att det förefaller som om han fortfarande sitter i fängelse så borde han ha haft tid att läsa igenom boken några gånger. Hade han gjort det skulle han nog ha insett att den är fylld av stavfel och konstiga meningar. Irish coffee är felstavat på många ställen, Michael Jackson heter Michael Jackosson och en massa annat fel. I vanliga fall brukar jag ha överseende med en hel del fel när det handlar om egenutgivning men någon gräns har jag tydligen för hur mycket fel jag anser går an.

Inte läsvärd blir det rätt självklara omdömet

Hinsehäxan av Lillemor Östlin

Det här är boken om Lillemor Östlins liv. Det går väl att säga att det är en bok om hur en person går från att vara en i mängden till att bli en kvinna som tillbringat otroligt många år i fängelse.

Jag har lite dubbla känslor när det kommer till den här boken. På ett sätt känns det som om Lillemor tar ansvar för det hon har gjort och på ett annat sätt känns det som om hon bortförklarar och slätar över det mesta. För mig som läsare så är det inte intressant på något sätt att läsa att hon på flertalet platser i boken propagerar för att amfetamin är så mycket mindre farligt än heroin. I många fall var det ändå amfetaminet som gjorde att hon åkte i fängelse så det relevanta i att ta upp att fler dör av heroinöverdoser förstår jag inte. Naturligtvis är det för jäkligt att hon blivit dömd för det hon inte gjort och det får större plats i boken än det hon blivit dömd för som hon har gjort.
Ska jag titta på boken på ett övergripande sätt så skulle jag inte rekommendera någon att läsa den så det får helt enkelt bli inte läsvärd.

Fler åsikter om boken går det att läsa här.

Dagbok från kvinnofängelset av Lillemor Östlin

I boken dagbok från kvinnofängelset får man följa Lillemor Östlin under en fängelsevistelse på Ljusdalen och Hinseberg. Det är vardagen i fängelset som hon för fram och det känns även som om hon med boken vill starta en debatt om hur saker sköts i fängelser. Boken visar på de små glädjeämnena och tar även upp maktlösheten som fångar känner av. När regler inte känns rimliga och fångar gör sitt bästa för att kringgå dem.

Boken fick mig att både le och ibland bli irriterad över kränkande behandling utan syfte som fångar utsätts för. Givetvis så ska ett fängelsestraff vara just ett straff men onödigt grundliga kroppsundersökningar och annat kränkande finns det ingen anledning till. Det verkar även väldigt fånigt att försöka styra fångars rökvanor in absurdum. Istället för att leta efter fimpar och cigg känns det rimligare att lägga tid på att samtala med fångar och försöka ändra deras attityder så att de inte kommer tillbaka.
Läsvärd.
Fler åsikter om boken
Finns som Mp3 bok på bokus och  Adlibris