Cora Seaborn har nyligen mist sin make till cancer och det är inget som hon sörjer över. Maken var ingen trevlig person och äktenskapet var för Coras del inte en trevlig period i hennes liv men en son fick hon ut av det i alla fall. Att sonen Francis är lite udda har de alla fått vänja sig vid. I hushållet finns även Martha som gör lite allt möjligt i hushållet och försöker strida för bättre möjligheter för de fattiga i London. 1893 är det ingen brist på fattig och undermåliga bostäder. Under sin makes sjukdom besökte ofta läkaren Luke Garrett huset och kom att bli Coras vän.
Jag hade nog lite för höga förväntningar på den här boken och den levde inte upp till dem alls. När jag hade kommit till sida 200 tyckte jag att det började bli intressant men efter ytterligare sidor kände jag nej. Jag ser verkligen inte storheten i en bok som mest handlar om kvinnor som på olika sätt utnyttjar/manipulerar män för att nå sina mål. Bara smeknamnet på läkaren säger en hel del och Martha känns inte direkt trevligare. Cora kändes mest som en person som är så upptagen av sig själv att hon helt missar hur illa hon uppför sig mot andra. Varför männen i boken finner sig i att bli behandlade som skit förstår jag inte heller, så blind är inte kärleken. Den enda karaktären som jag uppskattade var Stella och det var först när hon blev förvirrad.
Inte läsvärd
Ormen i Essex finns på Adlibris och Bokus
gillade början men läste inte färdigt min lånebok.
SvaraRadera