Sidonie och Nathalie träffas under flykten från kriget. De har ingen önskan att bli vänner men har inte så mycket att välja på när det gäller sällskap. Sidonie har förmågan att anpassa sig och lära sig språk, förmågor som inte Nathalie har. I takt med att Sidonie lär känna nya människor blir avståndet till Nathalie större. När en händelse inträffar blir de på nytt tvingade att förlita sig på varandra.
I mitt tycke består boken till 99% av utfyllnad och onödiga beskrivningar som inte fyller någon funktion. Nu slår jag upp en sida på måfå och här kommer ett citat från den sidan
"Bara ibland kom vyn, sundet var inte längre två raka stränder utan
den vänstra vek av och gav fri sikt över vatten. Fyller oceanerna
på innanhaven? Kommer Atlanten bräckt genom sundet och ger
salt åt Östersjön? Nathalie var stolt att känna vattenvägarna, att
trä upp kunskap medan hon bara satt.
(s 79)
Om man uppskattar den här typen av språk sida upp och sida ner så lär man gilla boken men för min del blev det bara tjatigt. Jag är nog för simpel i min boksmak för att tilltalas av det här eller så är det nog så att jag har svårt för all text som jag finner krystad.
Inte läsvärd
Tack! Äntligen någon som inte hyllar denna tråkiga konstruerade bok.
SvaraRaderaUpplyftande att läsa att jag inte är ensam om att inte se storheten
Radera