Sandgrav av Helene Tursten

Amelie glömde ta med sig sina luciakläder till skolan, morgonen blev stressig för Amelies mamma och hon glömde påminna. Lösningen på problemet blir att Amelie beslutar sig för att ta bussen hem och fort hämta luciakläderna. Hon har inte lång tid på sig för att hinna hem och tillbaka i tid för genrepet inför lucia. Amelie och hennes bästis skyndar sig så mycket de kan till busshållplatsen bara för att upptäcka att de missat bussen. Tur i oturen är att en släkting till Amelie bästis kör förbi i sin A-traktor. Efter lite övertalning går Kristoffer med på att ge Amelie skjuts hem. Och efter det försvinner Amelie.

Nja får jag lov att säga om den här boken. Den känns väldigt spretig och i ärlighetens namn inte så intressant. Sedan hakade jag även upp mig på att författaren inte googlade eller pratade med någon med kunskap om viltspår. Det finns inte en enda människa som skulle komma på tanken att låta 8 hundar spåra samma spår. Blir inte direkt viltspår när alla knatar efter varandra...  Varför någon skulle placera ut pälstussar i terrängen förstår jag inte heller. Det är inte direkt så att ett påskjutet/påkört djur går och tappar pälstussar hela tiden. Att lägga någon skinnbit/benbit i spårstarten är logiskt att lägga ut pälstussar i terrängen är det inte. Vill man träna markeringsarbete kan det vara logiskt att placera ut pälstussar men inte i kombination med viltspår. Att påstå att regn skulle göra det svårare stämmer inte heller, ordentlig värme däremot gör att doften försvinner fortare. Hårda spår är svårare men inte sjutton lägger någon människa ett viltspår som enbart går på en skogsväg och en vägren, svårigheter i spår skapar man genom att variera underlag. Och att träna på viltspår som bara är några timmar gamla är inte ens en utmaning.

Omdömet blir inte läsvärd, inte för felaktigheter om viltspår utan för att boken är för spretig.

Sandgrav går att köpa på Adlibris och Bokus