100 böcker

Nu har jag läst ut Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj och det blev bok nummer 100 som jag har läst i år.
Boken är uppbyggd på samma sätt som Kriget har inget kvinnligt ansikte av samma författare. Det är många människor som får komma till tals i korta avsnitt. Det som förvånade mig mest var att det var så många som gick med på att jobba med saneringsarbetet utan att vara tvingad. Bilden som ges av människorna är att de är självuppoffrande på ett sätt som jag inte tror förekommer i vår del av världen. Det verkar inte som om de såg det som att de offrade sig själva för att rädda andra utan att det bara var deras skyldighet. Författaren är bra men jag tänker inte läsa något mer av henne för jag stör mig på att det är en så splittrad bild som hon ger. Lite känns det som om hennes böcker är tusenbitarspussel som det fattas hundra bitar av. Den här boken ger läsaren lite insikt i hur de som bor i zonen har det, hur folk evakuerades och man får man veta hur de som hjälpte till med saneringen har påverkats. Jag saknar något i boken men jag kan inte riktigt sätta fingret på vad.

Läsvärd med viss tvekan.
Bön för Tjernobyl går att köpa på Adlibris och Bokus